Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - En dag, då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 JEAN-CHRISTOPHE
åtlydde uppmaningen, mulnade han och brast
åter lös.
Kanske skulle han kunnat förlåta Otto,
om denne föredragit andra vänner, men vad
han inte kunde tåla var hans lögnaktighet.
Otto var inte medvetet falsk eller hycklande,
men han hade av naturen lika svårt att tala
sanning som en stammande att tala rent. Vare
sig av blyghet eller osäkerhet yttrade han sig
aldrig klart; hans svar voro tvetydiga, och han
smusslade undan och hemlighöll minsta sak
på ett sätt som gjorde Christophe ursinnig.
Då han begått ett fel — eller vad som enligt
dem ansågs vara ett fel — ville han aldrig
erkänna det, utan berättade i självförsvar de
otroligaste historier. En gång blev Christophe
alldeles utledsen och gav honom en örfil. Nu
trodde han allt var slut, att Otto aldrig skulle
förlåta honom; men efter att ha tjurat några
timmar låtsades Otto, som om ingenting hänt.
Han bar inte agg till Christophe för hans
häftiga utbrott; de voro honom ej en gång
obehagliga, utan inneburo rent av något visst
lockande. Däremot erfor han ej någon
tacksamhet, då Christophe med vidöppen mun
svalde de dummaste påhitt; han bara föraktade
honom och ansåg sig själv överlägsen. Chri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
