Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - En dag, då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN 109
den ville såra mig till blods, så att jag rätt
fattade din ädelhet i mitt föraktliga vansinne.
Så småningom började de dock att tröttna
på varandra. Det är ett falskt påstående att
småträtor underhålla vänskapen. Christophe
förlät ej Otto de orättvisor som just Otto
tvingade honom att begå. Hans ärliga och häftiga
natur, som för första gången prövade på
kärleken, gav allt och fordrade allt utan förbehåll.
I vänskap tillät han ingen kompromiss. Såsom
han var färdig att offra allt för sin vän, så
tycktes honom rätt och billigt att även vännen
offrade allt, inbegripet sitt eget jag. Han började
likväl ana, att världen ej är byggd efter samma
mönster som hans eget omutliga sinne; han
insåg, att han begärde av andra vad de ej
kunde skänka, och han sökte underkasta sig.
Han bedömde sig strängt, sade att han var
självisk, att han ej hade rätt att förgripa sig
på vännens frihet, att roffa åt sig hela hans
tillgivenhet. Han gjorde allvarliga
ansträngningar för att lämna den andre fri, hur mycket
det än kostade på honom. Med verklig
självförnekelse uppmuntrade han Otto att ej
glömma Franz. Han inbillade sig att han
var riktigt glad, om Otto fann nöje i andras
sällskap; men då Otto, som ej lät lura sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
