Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - En dag, då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 JEAN-CHRISTOPHE
Christophe gjorde som vanligt första steget till
försoning. Otto värdigades nådigt upptaga
hans närmande och så slöto de fred.
Trots den ständiga missämjan kunde de
ej leva utan varandra. De hade många fel,
båda voro själviska; men denna själviskhet
var utan svek; den kände ej till en mogen
ålders avskyvärda beräkningar, den var
omedveten och hindrade dem ej ifrån att uppriktigt
älska varandra. De hade ett så stort behov
av kärlek och uppoffring. Lille Otto grät
var afton på sin kudde över underbara sagor
fulla av romantisk självförsakelse, vari han
spelade hjältens roll. Han fantiserade ihop
spännande äventyr, där han var stark, modig
och djärv och beskyddade Christophe, som
han trodde sig dyrka. Christophe såg eller
hörde ingenting vackert eller märkvärdigt utan
att tänka: om Otto vore med! Han blandade
in vännens bild i hela sitt liv, och denna
bild framträdde så ren och så förklarad, att
han mot sitt bättre vetande greps av en verklig
berusning. Några av Ottos ord levde kvar i
hans själ, han förskönade dem och spratt
till av rörelse, då han mindes dem. De
härmade varandra. Otto apade efter Christophes
sätt, åtbörder och stil. Christophe blev ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
