Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - De gingo nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’168 JEAN-CHRISTOPHE
samlar och förtätar sig kring en bestämd
punkt, i en akut smärta. Intet är så
utmattande som en kärlek utan mål; likt en
smygande feber gnager den på krafterna och
smälter bort dem. En klart medveten lidelse
spänner själen ända till bristning. Det är
svidande bittert, men man vet åtminstone
sin plågas orsak. Det är en våldsam
överansträngning men inte en lömsk tvinsot. Allt
är bättre än tomrummet.
Ehuru Minna givit Christophe goda skäl
att tro att han ej var henne likgiltig, tvivlade
han dock och fruktade att hon föraktade
honom. De hade ju aldrig haft en tydlig
uppfattning om varandra, men aldrig hade den
varit falskare, oredigare än nu. Det var en
enda rad av besynnerliga föreställningar, som
de inte lyckades sammanbinda till ett helt. De
gingo ständigt från den ena ytterligheten till
den andra, begåvade varandra med inbillade
fel och egenskaper; de senare då de voro
skilda åt, de förra då de råkades. De
misstogo sig i båda fallen lika mycket.
De visste ej själva vad de önskade.
Christophes kärlek fann uttryck i den ömhetstörst
som, absolut, härsklysten och pockande på
gensvar, förtärt honom alltsedan barndomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
