Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - En afton sutto...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’174 JEAN-CHRISTOPHE
— Jag älskar dig, Christophe, jag älskar
dig!
De satte sig på en våt träbänk. De voro
genomträngda av kärlek, en djup ljuvlig
oförnuftig kärlek. Allt annat hade försvunnit.
Ingen själviskhet, ingen fåfänga, inga
baktankar mer. Alla själens dunkla vrår voro
rensopade av denna kärlekens fläkt. Älska,
älska — se där vad deras ögon sade, leende
genom tårarna. Den kalla behagsjuka lilla
flickan, den stolte högfärdige pojken voro
förtärda av ett enda behov: att uppoffra, att
hängiva sig, att lida, att dö för varandra.
De kände ej mer igen sig själva, de voro
ej mer sig själva. Allt var förvandlat! Deras
hjärta, deras anletsdrag, deras ögon utstrålade
godhet, ömhet. Korta minuter av ren
själv-uppgivelse, då det egna jaget skänker sig helt;
aldrig mer i livet skola de återkomma!
Hänryckta stammade de lidelsefulla löften
att alltid tillhöra varandra. Efter många
kyssar och lycksaliga, förvirrade ord märkte
de, att det blivit sent och de sprungo hem,
hållande varandra i hand, nära att snubbla
och falla i de smala gångarna; de stötte mot
träden och kände intet, blinda och yra av
jubel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
