Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - För första gången...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’190 JEAN-CHRISTOPHE
att näras av hennes väsen, och han hade ej
uppskattat sin lycka, han hade låtit tiden fly
utan att medvetet ha njutit av minsta stund.
Och nu! Nu var det för sent... Obotligt!...
Oåterkalleligt...
Han gick hem. Hans närmaste ingåvo
honom avsky. Han uthärdade inte att se deras
ansikten, deras rörelser, att höra deras
långrandiga prat, alltid lika, i dag som i går, som alla
andra dagar, då hon ännu fanns kvar. De
fortsatte lugnt sitt vardagliga liv, likgiltiga för,
okunniga om den olycka som inträffat så nära
inpå dem. Ej heller staden tycktes ana vad
som hänt. Människorna skyndade till sina
affärer under skratt och stoj. Syrsorna
gnisslade, himlen strålade. Han hatade dem alla,
han var förkrossad av den allmänna
själviskheten. Men han allena var mer självisk än
hela den övriga världen. Intet hade något
värde för honom. Han var ej längre god. Han
älskade ingen.
En hel rad jämmerliga dagar drogo förbi.
Arbetet upptog honom maskinmässigt. Hans
livsmod var brutet.
Då han en kväll, stum och nedtryckt, satt
vid bordet med familjen, knackade brevbäraren
på dörren och lämnade ett brev. Han kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
