Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Han var döden...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’212 JEAN-CHRISTOPHE
Louisa märkte att han led. Hon begrep
ej riktigt vad som tilldrog sig inom honom,
men hennes instinkt varslade henne om faran.
Hon ville närma sig sonen, söka fatta hans
sorger för att trösta honom. Men den stackars
kvinnan hade förlorat vanan att tala öppet med
Christophe. Sedan många år tillbaka stängde
han in sig i sig själv, och hon var alltför
upptagen av dagliga bekymmer för att ha tid att
tolka det som rörde sig i hans inre. Nu då
hon så gärna velat hjälpa honom, visste hon
inte hur hon skulle bete sig. Hon vankade
omkring honom i verklig själanöd; hon skulle
önskat finna de ord som kunnat lindra hans
smärta, och hon tordes inte tala av rädsla att
såra honom. Trots alla försiktighetsmått retade
hon honom oupphörligt genom varje sin rörelse,
genom själva sin närvaro, ty hon var inte
mycket förslagen och han var inte mycket
överseende. Och dock höll han av henne.
De älskade varandra. Men det behövs så litet
för att skilja två människor, som i grund och
botten älska och värdera varandra. En
högljudd stämma, kantiga rörelser, en eller annan
oförarglig grimas, sättet att äta, att gå, att
skratta; ett fysiskt obehag, som man ej kan
klargöra... Man säger sig att det inte har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
