Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Nu satt han...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN 217
— Förakta mig inte. Förakta mig inte!
Plötsligt såg Christophe sig själv på den
dödes plats; han hörde dessa hemska ord ljuda
ur sin egen mun. På hans hjärta tyngde
förtvivlan över ett onyttigt liv ... obotligt, förspillt!
Han tänkte i skräck: hellre alla lidanden, all
världens sorger än att sluta så. Hur nära hade
han ej varit att duka under, att krossa sitt liv
för att fegt undfly smärtan; och dock, voro ej
alla plågor, all smälek, allt svek blott barnsliga
småaktiga motgångar, om man jämför dem med
det djupaste av alla kval, det svartaste av alla
brott: att svika sitt innersta väsen, att förneka
sin tro, att i döden förakta sig själv. Han insåg,
att livet var en strid utan rast eller ro, utan
miskund, att var och en som vill behålla sitt
människovärde måste kämpa mot en här av
osynliga fiender: naturens rovgiriga krafter, alla
ljusskygga begär, alla dunkla tankar som fresta
till förnedring och förintelse. Han såg att han
varit nära att falla för en bedräglig lockelse.
Han såg att lyckan och kärleken voro ett
stundens bländverk, som blott ville förleda
hjärtat till att avväpna och underkasta sig. Och
i tystnaden hörde den lille femtonårige asketen
sin Guds röst:
— Gå, gå utan att någonsin vila!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
