Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Nu satt han...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’216 JEAN-CHRISTOPHE
moral aldrig tvekade och aldrig begagnade
sig av de små kryphål, som man i förnäma
kretsar ofta finner helt naturliga. Han var
modig, och i farans stund var det honom en
verklig njutning att blottställa sig. Om han
var slösaktig för egen räkning, var han det
även för andras. Han kunde inte tåla att se
någon bedrövad. Han skänkte frikostigt både
vad han ägde — och inte ägde — åt de fattiga
stackare han mötte på sin väg. Alla dessa
egenskaper trädde nu fram för Christophe; han
uppfann dem till en del eller överdrev dem.
Han tyckte att han misskänt sin far. Han
förebrådde sig att ej ha älskat honom. Han
såg honom besegrad av livet; han trodde sig
lyssna till denna olyckliga själ, som, för svag att
kämpa, bortförd av strömmen, nu klagade
över sitt förspillda liv. Äter hörde han den
bön, vilkens jämmerliga tonfall en gång
sönderslitit honom:
— Christophe, förakta mig inte!
Samvetskvalen sargade honom. Han kysste den dödes
ansikte och upprepade som förr:
— Älskade pappa! Jag föraktar dig inte.
Jag håller av dig. Förlåt mig.
Men den dödes klagan stillades ej. Han
återtog i stigande ångest:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
