Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eulers hus - Från den stunden...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
JEAN-CHRISTOPHE
— Nej, jag försäkrar dig, det gör mig
gott. Låt oss sitta kvar ännu en stund.
De sutto kvar tills natten var långt
framskriden och hela kvarteret hade somnat in.
Då sade de godnatt. Hennes hjärta var en
smula lättare sedan hon fått utösa en del
av sina bekymmer, hans kändes tyngre genom
den nya börda som nu lagts till de övriga.
Dagen för avfärden närmade sig. Den
sista aftonen sutto de längre än vanligt i det
mörka rummet. De sade nästan ingenting.
Louisa suckade då och då: »Herre Gudi»
Christophe sökte sysselsätta hennes tankar
med små detaljer rörande morgondagens
flyttning. Hon ville inte gå till sängs; han tvingade
henne med milt våld. Men då han själv
kommit upp i sitt rum lade han sig inte på länge.
Han lutade sig ut ur fönstret och sökte
genomtränga mörkret; han ville för sista gången
urskilja flodens dunkla rullande vågor vid
husets fot. Han hörde vinden tjuta i de
lummiga trädkronorna i Minnas park. Himlen var
svart. Intet steg ljöd i den trånga gränden.
Ett fint duggregn började falla. Väderflöjlarna
gnisslade. I ett närbeläget hus grät ett barn.
Natten låg med förkrossande tyngd över
jorden och över hans sorgsna själ. Enformigt
drogo kvarter, halvtimmar och timmar förbi;
klockslagen föllo med brusten klang i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
