Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eulers hus - Från den stunden...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGEN
17
nes tunga löstes, nu då hon hade i sin närhet
någon som höll av henne. Hon ansträngde
sig för att tala. Det gick knaggligt, ty hon
hade en gång fått vanan att hålla sig avsides.
Hon ansåg sin man och sina söner alltför
begåvade för att bry sig om att prata med
henne, och hon vågade inte blanda sig i deras
samtal. Christophes omsorg var ny och
oändligt ljuv, men den gjorde henne förlägen. Hon
sökte efter ord, hon hade svårt att uttrycka
sig, meningarna blevo oklara, oavslutade.
Ibland skämdes hon plötsligt över sin enfald,
tittade på sonen och tvärstannade mitt i en
berättelse. Men han strök sakta hennes hand
och uppmuntrade henne att fortsätta. Han
uppfylldes av ömhet och medlidande för denna
enkla, barnsliga själ, som varit hans tillflykt
då han var liten, och som nu i sin tur sökte
ett stöd hos honom. Han fann ett visst
vemodigt nöje i detta barnsliga pladder,
intresselöst för alla utom för honom, han
lyssnade till dessa obetydliga hågkomster från en
glädjelös, betryckt tillvaro, som dock för
Louisa haft ett stort värde. Ibland ville han
avbryta henne. Han fruktade att de
återuppväckta minnena skulle göra henne ännu
sorgsnare; han uppmanade henne att gå och
lägga sig. Hon förstod hans avsikt, och med
ögonen lysande av tacksamhet sade hon:
2. — Jean-christophe. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
