Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sabine - Klockan var bara...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
JEAN-CHRISTOPHE
dagar. En vecka! Det var över en vecka
sedan!... O, Gud! Vad hade det blivit av
henne? Hela denna vecka hade regnet
strömmat ned på jorden! Och han, vad hade han
gjort? Han hade skrattat — varit lycklig!...
Han kom att i fickan vidröra ett litet
paket, inlindat i silkespapper. Det var
silverspännen, som han köpt till hennes skor. Han
mindes den kväll då hans hand vilat på hennes
lilla fot. Hennes små fötter! Var voro de nu?
Vad de måtte frysa! Han tänkte vemodigt,
att denna livsvarma beröring var det enda
minne han hade av hennes älskade väsen.
Aldrig hade han vågat taga henne i sina
armar, trycka henne intill sig. Hon hade gått
bort för alltid, okänd och främmande. Han
visste intet om henne, varken om hennes själ
eller om hennes kropp. Han hade intet
verkligt minne av hennes gestalt, hennes liv eller
hennes kärlek... Hennes kärlek? Vilket bevis
ägde han väl?... Han hade ej ens ett brev,
ej minsta föremål... Han hade ingenting alls,
som tillhört henne. Var skulle han söka
henne? Var skulle han gripa fast i henne?
Inom eller utom sitt eget jag?... Hemska
förintelse! Det enda han hade i behåll av
henne, var sin kärlek för henne. Det enda,
som fanns kvar, var han själv... Och trots
allt, tvang honom hans vilda önskan att rycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
