Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sabine - Christophe begynte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGEN
1 177
pilbuskar, under vilkas hängande grenar han
sett dödens skugga glida över Sabines drag.
Däruppe kunde han skönja fönstren i de
bägge rum som de bebott, då de vakat sida
vid sida, så nära, så fjärran; skilda blott av
en dörr — evighetens dörr. Däruppe blickade
ban ut över kyrkogården. Aldrig hade han
kunnat förmå sig att gå dit in. Alltifrån
barndomen avskydde han dessa förruttnelsens
fält, som ban vägrade att sätta i samband med
deras bilder som han älskat. Men från höjden
och på avstånd tedde sig den lilla dödsåkern
varken hemsk eller olycksbådande. Stilla och
lugn tycktes den sova i solen ... sova!... Hon
älskade att sova. Ingenting skulle numera
störa henne. Tupparnas galande genljöd
tvärsöver slätten. Från Bertolds gård steg
kvarnhjulets sorl, ankornas snattrande och
barnens glam och stoj. Han igenkände
Sabines lilla flicka, ban såg henne springa
omkring, han urskilde hennes skratt. En gång
passade ban på att möta henne vid ingången
till lantgården i hålvägen som följde muren.
Han tog fast henne i förbifarten och
omfamnade henne häftigt. Den lilla blev rädd och
började gråta. Han frågade:
— År du nöjd här?
— Ja, jag har så roligt.
— Vill du inte komma tillbaka!
12. — Jean-Ohristophe. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
