Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Det flämtande skenet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
YNGLINGEN 1 199
intelse, att dela de rörliga bilder, som draga
genom hjärnan, det tysta och dock ljudfyllda
mörkrets spöksyner... Rhen sorlar i en liten
vik vid husets fot; i fjärran bryta sig vågorna
mot sandrevlarna och falla ned i ett fint
pär-lande duggregn. Flottbron knakar och
gnisslar under vattnets tryck. Kedjan, som
fasthåller den, sträcker sig och slaknar med ett
skrammel av utnött järnskrot. Flodens röst
stiger och fyller rummet. Sängen förvandlas
till en lätt farkost. Sida vid sida drivas de
av den svindlande strömmen, de sväva i
rymden som fåglar. Natten blir allt mörkare,
tomheten ökas. De trycka sig allt fastare intill
varandra. Ada gråter. Christophe förlorar
sansen; de försvinna båda under nattens
svarta böljor...
Natten... Döden... Varför leva upp igen?
... Det första svaga dagsljuset stryker sig mot
de immiga fönsterrutorna. Livet tändes på
nytt i de domnade kropparna. Han vaknar.
Adas ögon blicka mot honom. Deras huvuden
vila på samma kudde, deras armar omslingra
varandra, deras läppar mötas. Ett belt liv
förrinner under några minuter: dagar,
mättade med sol, storhet och frid ...
Var är jag? År jag en enda, är jag två?
Finnes jag ännu till? Jag har ingen
förnimmelse längre av mitt väsen. Oändligheten om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
