Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Christophe hade grälat...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
JEAN-CHRISTOPHE
— Nej, nej, sade hon. Var inte orolig.
Hon hakade sig fast vid hans arm och
smög sig intill honom. Hon var något mindre
än Christophe och såg nu upp mot honom
med sina livliga leende ögon. Just nu var
hon både vacker och intagande. Han kände
knappt igen henne; ingen var mer ombytlig
än hon. Till vardags var hennes ansikte blekt
och pussigt, men det behövdes blott en
tillfällig spänning, en glad tanke eller ock
önskan att behaga för att hennes utslocknade
drag skulle förvandlas. Kinderna färgades
röda, vecken och rynkorna utplånades, ögonen
glittrade, hela anletet präglades av ett
ungdomligt behag, ett sprudlande liv och en
kvickhet som Ada saknade. Christophe häpnade
över förändringen och vände bort blicken. Det
oroade honom att vara ensam med henne.
Hon var i vägen, bon hindrade honom från
att drömma i fred. Han lyssnade inte till vad
hon sade, han svarade på måfå eller inte alls.
Han tänkte eller ville tänka uteslutande på
Ada. Han mindes hennes goda varma ögon,
hennes småleende, hennes kyssar, och hans
hjärta fylldes av kärlek. Myrrha ville visa
honom hur vacker skogen var med de spröda
små grenarna, som avtecknade sig mot den
klara himmeln... Ja, allt var vackert:
molnen hade skingrat sig. Ada hade kommit till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
