Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ada - Christophe hade grälat...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGLINGEN
1 261
baka till honom, han hade lyckats bryta isen
dem emellan, de älskade varandra ånyo; nära
eller fjärran voro de oupplösligt förenade.
Han andades befriad: vad luften var lätt! Ada
hade återvänt till honom... Allt erinrade
om henne ... Det kändes en smula rått och
kallt, måtte hon bara inte frysa ... Träden
voro bedårande i sin lätta rimfrostskrud...
Vilken skada att hon inte såg dem! ... Men
nu kom han ihåg det ingångna vadet och
påskyndade sina steg, han tänkte nu uteslutande
på, att han skulle följa den rätta vägen. Då
de nått målet, triumferade han:
— Vi kommo först!
Han viftade muntert med hatten. Myrrha
såg skälmskt på honom.
De befunno sig nu på en långsträckt,
brant klippa, kantad med nötbuskar och
förkrympta ekar. Från krönet skådade de ut
över de skogbevuxna sluttningarna, över
grantopparna, inhöljda i ett violskimrande dis,
och över Rhen, som likt ett långt vitt band
slingrade sig fram i den blånande dalen. Ej
ett fågelskri, ej en röst, ej en fläkt! En
orörlig stilla vinterdag, som fruset söker värme i
den tynande solens bleka strålar! Då och då
i fjärran ett järnvägstågs skarpa vissling nere
i dalen! Christophe stod vid klippans rand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
