Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygsand - Fri! Han kände...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
JEAN-CHRISTOPHE
himlen, den insnöade staden, människorna,
som kämpade sig fram; han blickade omkring
sig, inom sig, ingenting band honom längre.
Han var ensam... Ensam! Vilken lycka att
vara ensam, att vara sig själv. Vilken lycka
att känna kedjorna falla, att slippa undan
minnenas kval och den envisa synvillan av
älskade eller hatade anleten. Vilken lycka
äntligen att leva, att ej vara livets rov, att ha
blivit dess herre!...
Alldeles överyrd av snö, rusade han in i
huset och ruskade på sig som en stor hund.
Han gick förbi modern, som sopade gången,
och lyfte upp henne med glada oartikulerade
ljud, liknande dem som man brukar tillropa
småbarn. Hon stretade emot, vättes ned av
den smältande snön, skrattade och kallade
honom »en stor dumsnut».
Han tog trappan i långa skutt och for
in i sitt rum. Dagen var så molntung och
dyster, att han knappt kunde urskilja sina
drag i spegeln, men hans hjärta jublade. Det
låga och trånga rummet, där han knappt
kunde röra sig, tycktes honom ett kungarike.
Han låste dörren och gav till ett förnöjt
skratt. Nu skulle han återfinna sig själv.
Huru länge hade han inte gått vilse! Nu ville
ban med ilande fart dyka ned i sin tankes
djupa vatten, ban ville bada i denna vida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
