Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygsand - Men han var alltför...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORET
19
och kallade sig själv: ärkedrummel, förbannad
dåre!... Han kunde hålla på en kvarts
timme i sträck. Till slut gick han, eldröd i
ansiktet, och ställde sig framför spegeln, nöp
sig hårt i hakan och utropade:
— Titta bara, vilken åsna du är! Jag
skall minsann lära dig att inte ljuga, din
bov! Du vore värd att dränkas!
Han stoppade ansiktet i handfatet och
höll det kvar tills han var nära att kvävas.
Då ban reste sig upp var han scharlakansröd,
ögonen hotade att tränga ut ur sina hålor, han
flåsade som en säl och utan att giva sig tid
att torka av vattnet, som rann i strömmar,
rusade han till bordet, grep de eländiga
nothäftena och rev sönder dem i fullt raseri,
medan han ilsket grymtade.
— Där har du, din kanalje!
Det som isynnerhet gjorde honom
ursinnig var lögnaktigheten. Ingenting var
verkligen känt: inlärda glosor, skolpojksretorik.
Han talade om kärleken som den blinde om
färgen, genom hörsägen, med banala fraser.
Och inte endast kärleken, alla andra slags
känslor hade tjänat till ämne för tomma
deklamationer. Och ändå hade han alltid
bemödat sig om att vara ärlig. Men det är
ej till fyllest att vilja vara uppriktig, man
måste kunna vara det, och hur vore det möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
