Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygsand - Till att börja med...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORET
127Ö.
förlåta pianots »lejon» och »pantrar». Han
var ej blidare stämd mot de hyggliga
pedanter — så berömda i Tyskland — som, visligen
upptagna av att ej förvanska texten, höllo
tillbaka varje tankens flykt; de vilka likt E.
d’Albert och H. von Bulow spelade en sonat
som om de givit en lektion.
Nu kom turen till sångarna. Christophe
hade mycket på hjärtat, då ban begynte
tillvita dem deras barbariska tyngd och deras
landsortspatos. Minnet av allt obehag med
den blåklädda damen hade ringa del däri. Han
bar ett länge samlat agg inom sig. Han visste
knappt vad som pinades mest under
teaterföreställningarna — ögonen eller öronen.
Christophe saknade medel till jämförelse för
att riktigt fatta allt fult och motbjudande
i både iscensättning, kostymer och skrikande
färger. Vad som sårade honom var det
simpla i gestalter, plastik och rörelser, spelets
onaturlighet och aktörernas oförmåga att leva
sig in i andras personligheter. Han led av
den oerhörda likgiltighet med vilken de gingo
från en roll till en annan blott den något så
när passade deras sångröst. Välgödda,
röd-kindade matronor visade sig turvis lika käckt
som Isoide eller Carmen; Amfortas spelade
Figaro. Mest känslig var Christophe likväl
för sångens bristande välljud, isynnerhet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
