Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Schulz vände samma väg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
JEAN-CHRISTOPHE
— Min käre gamle Schulz, sade han och
tittade vänligt på honom. Yad här är vackert!
Han talade om landskapet, om vädret,
men hans leende ögon tycktes säga:
— Du är god! Jag är en riktig hov!
Förlåt mig!
Gubbens hjärta smälte. Det var som om
solen visat sig efter en förmörkelse. Det
dröjde en stund innan han kunde säga ett ord.
Christophe höll honom åter under armen och
talade vänligare än någonsin. I sin iver ökade
han farten utan att ana, att ban mattade ut
sina följeslagare. Schulz beklagade sig ej, ban
kände ingen trötthet, så belåten var han. Han
visste, att han snart nog skulle få sota för alla
oförsiktigheter men han sade sig:
— Så mycket värre sedan! Då han rest
får jag tid att vila mig.
Men Kunz, som var mindre överspänd,
följde på ett visst avstånd och tog sig
bedrövlig ut. Christophe märkte det slutligen, han
ursäktade sig och föreslog att man skulle slå
sig ned på en äng i skuggan av några popplar.
Schulz var naturligtvis strax med därom utan
att tänka på hur det skulle bekomma hans
lungkatarr. Till all lycka var Kunz mindre
glömsk, åtminstone tog han den
förevändningen för att inte själv utsätta sig för fukten,
svettig som han var. Han föreslog att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
