Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Schulz vände samma väg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORET
375
Kvällen skred fram. De tre gamla
vännerna sutto kring bordet och insöpo bans ord.
Christophe fann det eget att plötsligt vara
försatt i den undangömda lilla staden bland
dessa åldringar, som ban aldrig förr sett, och
att känna sig förtroligare med dem än med
hela sin familj. Han tänkte på hur
välsig-nelsebringande det vore för en konstnär att
kunna ana de okända vänner som hans tanke
möter ute i världen — hur värmt skulle ej
hans hjärta bliva, hur stärkta hans krafter ...
Men sådant sker ytterst sällan; var och en
lever allena och dör allena; man fruktar desto
mer att säga vad man känner, ju djupare man
förnimmer det, ju större ens behov är att
uttrycka sig. Tarvliga smickrare ha lätt att
tala. De som älska mest och bäst måste tvinga
sig att öppna munnen och säga att de älska.
Sålunda bör man vara dem tacksamma som
våga tala. Utan att veta det äro de
konstnärernas medhjälpare — Christophe fylldes
av tacksamhet mot gamle Schulz, som var
själen i den lilla vänkretsen; de andra voro
blott matta återsken från denna levande
godhets- och kärlekshärd. Pottpetschmidts och
Kunz’ vänskap var av helt annan halt.
Musiken gav Kunz det slags själviska
förnöjelse som en stor katt erfar då man smeker
den. Pottpetschmidt fann ett utlopp för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
