Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Schulz vände samma väg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORET
377
sorger. Varje minut ansattes han av
betänkligheter. Han ville tillägga:
— Jag har orätt... Jag har ingen
rättighet att beklaga mig ... Alla ha varit mycket
goda mot mig.
Och han beklagade sig ingalunda. Ett
omedvetet vemod steg dock upp ur hans
enkla berättelse om sitt ensliga liv; vid dess
smärtsammaste erfarenheter blandade ban in
en sentimentalt ideell trosbekännelse som
plågade Christophe ehuru han insåg att det
skulle varit grymt att säga emot. I grund
och botten var det hos Schulz knappt fråga om
en fast åsikt, det var snarare en passionerad
önskan att tro — ett osäkert hopp vid vilket
ban hakade sig fast som vid en livboj. Han
sökte bekräftelsen i Christophes ögon.
Christophe kände vännens ögon, som fäste sig vid
honom med rörande tillit; de bönföllo — de
ingåvo honom även svaret. Han uttalade då
de ord av fridfull förtröstan som den gamle
väntade på, som läkte hans sår. Gubben och
den unge mannen hade glömt de långa år som
skilde dem åt. I denna stund voro de två
jämnåriga bröder som älska och hjälpa
varandra; den svagare sökte hjälp lios den
starkare; åldringen fann en fristad i den unges
själ.
De skildes åt efter midnatt. Christophe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
