Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Schulz vände samma väg...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
JEAN-CHRISTOPHE
Och han ansåg sig tvungen att gå och
väcka honom. Han knackade på dörren,
Christophe hörde inte strax; han måste med
tungt hjärta upprepa sin knackning, han
tänkte:
— Ack, vad han sov gott! Han kunde
ha hållit på till klockan tolv!...
Slutligen ljöd hans muntra stämma på
andra sidan. Då han fick veta hur sent det
var, ropade han till, sedan hördes hastiga
steg; han klädde sig, smågnolade och pratade
med Schulz genom väggen. Han hittade på
tusen lustiga saker, som mitt i bedrövelsen
narrade gubben att skratta. Dörren öppnades
oeh han visade sig, utvilad och lycklig; han
anade inte den sorg han förorsakade. I själva
verket fanns ingen orsak till hans brådskande
avresa, ban kunde mycket väl ha stannat ett
par dagar och det skulle berett Schulz ett
obeskrivligt nöje. Men det fattade inte
Christophe riktigt. — Och hur mycket han än höll
av den gamle kändes det som en viss lättnad
att resa; han var litet trött på dessa
ständiga samtal, på dessa själar som hakade sig
fast vid honom med förtvivlad ömhet — och
så var han ju ung. Han tänkte att de nog
skulle träffas igen; han reste inte till
världens ände. Gubben visste att för honom bleve
snart avståndet längre än till världens ände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
