Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Denna sköna dag hade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
JEAN-CHRISTOPHE
med ett litet ärr, men snart kände hon smärtor
i pannan och tinningarna. Det ena ögat blev
förmörkat och trots all vård följde det andra
ögat snart efter. Förlovningen slogs upp,
fästmannen försvann, och bland alla de gossar
som en månad tidigare kunnat bulta varandra
fördärvade för hennes skull fanns det inte en
enda som vågade närma sig henne. Modesta,
som alltid varit glad och sorglös, föll nu i en
sådan förtvivlan, att hon bara önskade dö.
Hon ville inte äta, bon grät från morgon till
kväll, och om natten hörde man henne ännu
jämra sig. Man visste inte vad man skulle
taga sig till. Man sörjde med henne, men
hennes tårar ökades endast. Slutligen blev
man utledsen på hennes jämmer och snäste
henne. Hon sade då att hon skulle kasta sig i
kanalen. Pastorn besökte henne ibland, ban
talade om Gud, om de eviga tingen och om
den lön hon skulle få i ett annat liv om hon
bar sin prövning tåligt, men det tröstade
henne inte alls. En dag kom Gottfried.
Modesta hade aldrig visat honom någon
vänlighet. Hon var visst inte elak, men en smula
spotsk och obetänksam, och hon hade haft stort
nöje av att spela honom alla möjliga spratt.
Då han erfor hennes olycka blev han lika
bestört som om han varit en medlem av familjen.
Första gången ban såg henne visade han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
