Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - En stationskarl ropade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
JEAN-CHRISTOPHE
En stationskarl ropade på passagerarna
till Paris. Tåget ångade in med dån och
buller. Christophe reste sig, torkade sina tårar
och sade:
— Jag måste.
Han blickade bort mot horisonten åt det
håll, där Paris borde vara beläget. Skyn var
mörk, men mörkast just i den riktningen.
Christophes hjärta fylldes av ångest, han
upprepade likväl:
— Jag måste.
Han steg upp i tåget och lutad mot
fönstret fortsatte han att stirra på de hotande
molnen.
Paris! tänkte han. Paris, kom till min
hjälp! Rädda mig! Rädda min tanke!
Dimman tätnade, men längst bort, över
det land som Christophe nu lämnade, log en
liten ljusblå flik av himmeln, lik två milda
ögon, den log vemodigt mitt ibland molnens
svarta slöjor, den log och försvann ...
Tåget sattes i gång. Regnet föll i strida
strömmar. Natten sänkte sig ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
