Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Christophe gick hem...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARKNADSTORGET
II
han sig på knä framför sin säng. Han bad ...
Vern bad han till? ... Vern kunde han bedja
till? ... Han trodde ej på Gud ... Han trodde
ej att det fanns någon Gud... Men han
måste bedja — bedja till sig själv. Det är
endast de tarvliga, medelmåttorna som aldrig
bedja. De ha ingen aning om starka själars
behov att då och då draga sig tillbaka i sin
innersta helgedom. Efter dagens bittra
förödmjukelser kände Christophe i hjärtats
sorlande tystnad sitt eviga väsens närvaro, han
förnam sin Gud. Det eländiga jordelivets
vågor svallade djupt under honom utan att nå
honom. Vilken gemenskap fanns det väl
mellan detta och Honom? Alla världens
lidanden, alla plågor, all hetsande förstörelselusta
brötos mot denna klippa. Christophe hörde
sina pulsar slå som dånet av ett omätligt hav
och en röst viskade:
— Evig ... Jag är ... Jag är...
Han kände nogsamt denna stämma. Så
långt han mindes tillbaka hade han alltid
hört den. Det hände ibland att han glömde
den; ibland under långa månader levde han
omedveten om dess mäktiga, oföränderliga
rytm, men han visste dock att rösten fortfor
att ljuda, att den aldrig tystnade — lik
oceanen som brusar i nattens mörker. I denna
underbara musik återfann han även nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
