Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Man spelade den...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
JEAN-CHRISTOPHE
akademiska omskrivningar förekommo tätt.
Ingenting oförutsett eller oväntat! Från
början till slut härskade ett urverks punktlighet.
Ett fastslaget problem, en dramatisk
arbetsplan utvecklade sig livlöst. Man såg pjäsens
bela skelett, och det täcktes ej av kött och
blod endast av torra fraser. Tankarna voro
i grund och botten mycket litet djärva, ehuru
diskussionerna låtsades vara oförvägna. En
torr kälkborgerlig själ andades i varje rad.
Hjältinnan hade skilt sig från en ovärdig
man, med vilken hon hade ett barn. Sedan
hade hon gift om sig med en hederlig karl,
som hon älskade. Det gällde nu att bevisa, att
även i detta fall var skilsmässan lika
förkastlig enligt naturens ordning som enligt
naturens dom, och det gick mycket lätt för sig.
Författaren ordnade så, att den förste mannen
en gång, genom ren överraskning, återtog sin
hustru. I stället för en enkel, naturlig känsla
av ånger, kanske djup blygsel, vilka borde
uppväckt en allt varmare önskan att älska
och akta den andre, den gode hederlige
mannen, uppställdes nu en invecklad samvetssak
— hjältemodig men onaturlig. Det kostar så
föga att vara onaturligt dygdig. De franska
författarna tyckas inte vara förtroliga med
dygden, de överdriva alltid då de tala om den;
man kan inte längre tro på den. Det är som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
