Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Man spelade den...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARKNADSTORGET
135
om inan ständigt hade att göra med
sorgespelskonungar, Corneillefigurer — och i själva
verket äro de ej ett slags konungar och
drottningar, dessa millionärhjältar, dessa
hjältinnor, som ej kunna uppväcka intresse om de
inte äga ett hus i Paris och två eller tre slott
på landet? Rikedomen är för både författare
och publik en skönket, ja, nästan en dygd.
Publiken var ännu besynnerligare än
pjäsen. Alla möjliga upprepade osannolikketer
tröttade inte ut den. Den skrattade alltid på
rätta stället, då skådespelaren sade den
mening som borde uppväcka skratt, sedan kan
i god tid förberett därpå, så att man skulle
vara färdig att le. Alla snöto sig, hostade,
voro djupt upprörda då sorgespelets dockor
snyftade, röto eller svimmade enligt de en
gång helgade vanorna.
— Och så påstås det, att fransmännen äro
lättsinniga! utropade Christophe vid
föreställningens slut.
— Allt har sin tid, svarade Kohn
små-flinande. Ni begärde en högstämd dygd. Nu
ser ni ju att en sådan ännu finnes i Frankrike.
— Men det är ju inte dygd, utropade
Christophe, det är bara vältalighet.
— Hos oss, sade Kohn, är dygden alltid
vältalig.
— Det är domstolsdygd. Priset tages av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
