Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Christophe frågade sig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
JEAN-CHRISTOPHE
första leva alla kritiei i samma förpestade
luft, de ha hlivit vana vid den. Och så våga
de ej yttra sig. De känna alla varandra och
bilda ett litet sällskap där alla äro mer eller
mindre bundna och måste skona varandra.
Det finnes inte någon verklig självständighet;
om man vill äga den, måste man försaka allt
slags samfundsliv, ja, nästan alla
vänskapsförbindelser. Vem skulle väl ha mod därtill
i ett utmattat tidevarv, då även de bästa och
ädlaste tvivla om ifall en ärlig kritik
uppväger de obehag som kunna träffa både dem
som utöva den och dem som bliva dess
föremål. Vem känner väl plikten att döma sig
själv till ett sannskyldigt helvete? Vem orkar
hålla den allmänna meningen stången, kämpa
mot den offentliga dumheten, avslöja
tillfälliga triumfatorer, försvara den ensamme, åt
vilddjuren utelämnade konstnären samt
upphöja de äkta kungarna i andens rike över dem
som äro skapade att lyda?
Det hände Christophe att i teatergångarna
höra recensenter på en premiär säga:
— Hör nu! Det här var dåligt med
besked. Vilket fiasko!
Och följande morgon talade de i sina
tidningar om snilleverk, om en återuppstånden
Shakespeare, om örnvingar som svept över
deras huvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
