Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Christophe kände sig för...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
JEAN-CHRISTOPHE
sig stora skuggor över heden, luftens lätta sorl
tystnade, livet tycktes draga sig tillbaka i
jordens innandömen. Men flöjtens sång
fortsatte ensam. Saul vandrade bedårad förbi.
Den vansinnige konungen, sönderfrätt av
för-nekelsens intighet, ängslades likt en rasande
låga som förtär sig själv, vriden av stormen.
Han bad, han bönföll, han förbannade; ban
utmanade tomrummet som omgav honom och
som ban bar inom sig. Och då ban andlöst
kastade sig ned på heden framträdde mitt i
tystnaden den lille herdens blida sång, som
ej ett ögonblick förstummats. Saul kvävde
då sitt våldsamma hjärtas hårda slag och
närmade sig gossen. Han såg på honom, satte
sig bredvid honom och lade sin feberbeta hand
på gossens huvud. Utan minsta oro vände
David sig leende om oeh betraktade konungen.
Han stödde sitt huvud mot Sauls knän och
återtog sakta sin musik. Kvällens skuggor
föllo, David slumrade in, ännu småsjungande,.
och Saul grät. Och i den stjärnerika natten
höjdes åter den påuyttfödda naturens stilla
glädjehymn och den tillfrisknande själens
tacksägelsesång.
Då Christophe skrev denna scen var han
blott upptagen av sin egen glädje, han hade
inte en tanke på att få se sitt verk uppfört,
allra minst drömde han om att det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
