Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Hos familjen Stevens...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
JEAN-CHRISTOPHE
sina långa vita handskar. Oupphörligt vände
hon sig mot Colette, tiggde en vänlig blick,
sökte dela med henne det nöje hon erfor och
säga med sina klara bruna ögon:
— Jag håller av dig!
Då de promenerade i Paris’ omgivningar
gick hon i Colettes skugga, satte sig vid
hennes fötter, sprang framför henne, bröt av
grenar som kunnat besvära henne, lade stenar
i smutsen och en kväll ute i trädgården, då
Colette, som frös, bad att få låna hennes slöja,
skrek hon till av glädje — sedan skämdes bon
över sitt utbrott — men hon var överlycklig
att den älskade svepte in sig i något som
tillhörde henne och sedan lämnade det tillbaka
mättat med sin varelses doft.
Det fanns också dikter, som hon läste i
smyg, ty man gav henne alltjämt barnböcker
— som försatte henne i en ljuvlig oro.
Musiken berörde henne ännu mer, ehuru man
sagt henne, att hon ej fattade den; och så
trodde hon, att hon ej begrep den, ehuru hon
ofta bleknade av sinnesrörelse. Ingen visste
vad som försiggick inom henne.
För resten var hon lydig, en smula
glömsk och lättjefull, hon rodnade utan orsak,
teg timtals och talade plötsligt med ett rikt
ordsvall. Hon skrattade och grät lika lätt,
snyftade hastigt till och log åter strax som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
