Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Men Christophe var...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
JEAN-CHRISTOPHE
som kämpade sinsemellan, flikar av förgångna
själar, parasitgäster som dvaldes inom honom
som en hel stads befolkning. Gottfrieds ord
vid Melehiors gravvård runnö honom åter i
sinnet: lian var själv en levande grav, full
av de dödas oroliga ande — alla hans okända
förfäder. Han lyssnade till denna livets
mångfald, han roade sig med att låta
orgelpiporna brusa i århundradenas djupa skog,
lika full av vidunder som Dantes skog. Han
fruktade dem ej mer som i sin första ungdom,
ty härskaren, hans egen vilja, var tillstädes.
Han gladdes åt att snärta med piskan, så att
djuren skulle tjuta och rasa och han själv
sålunda bättre skulle känna bela sin inre
rikedom. Han var ej allena. Ingen fara att
ban någonsin skulle bliva allena. Han bar
inom sig en hel armé: sekler av sunda,
gladlynta föregångare, familjen Kraffts
oräkneliga skara. Ställd emot ett fientligt Paris,
emot ett helt folk, kände ban sig dock striden
vuxen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
