Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Christophe var inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
JEAN-CHRISTOPHE
begynte diskutera om vad som är vackert eller
fult, och hon medgav att allt berodde på tycke
och smak... vad den ene ansåg vackert
tycktes en annan fult: »man var ju inte ett
guldmynt, man kunde inte behaga alla». — Han
föredrog dock då hon inte talade; på det
sättet hörde han henne bäst. Under Isoides
död räckte hon honom sin hand, han höll den
kvar till styckets slut; genom deras
sammanflätade fingrar rann samma livsström.
De gingo ut tillsammans, klockan var
nära tolv. De vandrade pratande bortåt
Quartier latin. Hon höll honom under armen
och ban följde henne nästan fram till hennes
dörr, men då hon beredde sig att visa honom
vägen lämnade ban henne, utan att låtsas om
hennes leende min och hennes uppmuntrande
ögon. Först blev hon häpen och sedan ond, så
måste lion skratta åt sig själv. Då hon kom
in i sitt rum och klädde av sig blev hon ånyo
förtretad, och så började hon att sakta gråta.
Då de råkades vid nästa konsert ämnade hon
vara stursk, likgiltig, en smula tvär, men han
var så godmodig, att lion inte kunde fasthålla
sitt beslut. De började prata, men hon
iakttog nu en viss förbehållsamhet. Han talade
vänligt och artigt om vackra allvarliga ting,
om musiken och om vad den betydde för
honom. Hon hörde uppmärksamt på och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
