Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Sedan flera veckor...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
JEAN-CHRISTOPHE
gornas skräckbilder, avgrunder, nattens
mörker ... Sedan flöt ban upp igen. Han slet
sönder de hemska synvillornas töcken. Han
hakade sig fast vid alla dem han älskade, nu
eller i det förflutna, vid det ansikte han nyss
sett, vid modern och främst vid sitt inre
oförstörbara väsen, som syntes honom vara en
fast, oomkullrunkelig klippa. »Döden biter ej
därpå...» Men havet översköljde åter
klippan, vågornas svall tvingade själen att släppa
sitt tag, den drev bort i det vredgade
skummet. Christophe stred blint i feberyrseln, han
ropade vansinniga ord. Han trodde sig
anföra och spela med i en hel orkester:
trummor, cymbaler, fioler, trumpeter, violiner.
Han blåste, han gned, han slog i raseri. All
innestängd musik sjöd i den stackarn! Under
flera veckor hade han varken fått höra musik
eller själv spela, och nu var han lik en
ångpanna som av högtryck är nära att brista.
Några toner trängde in i hans hjärna som
skarpa skruvar; de skuro sönder
öronhin-norna och pressade fram ångestskrik. Då han
gått igenom en dylik kris föll han tillbaka
på kudden, svettig, flämtande och halvkvävd.
Han hade ställt en vattenkanna bredvid sin
säng och han drack en klunk då och då.
Bullret från de närgränsande rummen
plågade honom, och han spratt till då dörrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
