Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Sedan flera veckor...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A1ARKNADSTORGET
313
Bachs kantat: »Käre Gud, när får jag döf»
Det kändes ljuvligt att sjunka ned i dessa
mjuka toner, som rullade fram i långsamma
våglinjer med avlägsna beslöjade klockors
klang... Ack, att dö, att upplösas i jordens
frid!... »Und dann selber Er de werden.»
Christophe ruskade av sig de sjukliga
tankarna: sir enens mördande leende, som
spejar efter alla försvagade själar. Han reste
sig, ville gå omkring i rummet, men han
kunde inte stå upprätt. Han skakades av
feberrysningar och måste till slut lägga sig.
Denna gång var det allvar, men han ville
ändå inte avväpna. Han hörde ej till dem
som strax giva sig i sjukdomens våld. Han
ville inte vara sjuk och ban var fast besluten
att inte dö. Han hade sin mor, som väntade
honom därborta, han hade sin gärning att
utföra, han skulle inte låta sig dödas. Han bet
ihop tänderna, som skallrade i munnen. Han
spände till det yttersta sin vilja, lik en god
simmare som fortfar att simma fast vågorna
skölja över honom. I varje sekund sjönk
ban till djupet. Han översvämmades av
orediga bilder — minnen från hans eget land,
från Parisersalongerna. Han förföljdes av
rytmer och toner som gingo runt likt hästarna
i en cirkus. Så kom en plötslig stöt: den
barmhärtige samaritanens gyllene ljus, skug-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
