Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Det led mot slutet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
JEAN-CHRISTOPHE
som sågo på honom och snabbt vände sig bort;
de voro blyga, men dock klara ock bestämda
— ett slags franska ögon som då de en gång
riktas på någon göra det i fullkomlig sanning,
ögon som ingenting dölja ock för vilka
ingenting är fördolt. Han igenkände dem, men
kan kände inte det ansikte som de upplyste.
Det var en ung man mellan tjugu ock
tjugufem år, liten, en smula böjd, ansiktet var tärt,
kan kade inga mustascker men ett rikt
kastanjebrunt hår. Dragen voro fina och
oregelbundna; bristen på symmetri förlänade
dem något inte precis tvetydigt men litet
oklart, som kade ett visst behag. Det
vederlades dock av ögonens lugna ro. Han stod i
en dörr ock ingen fäste sig vid konom.
Ckristopke betraktade konom ånyo ock mötte åter
dessa klara ögon, som vände sig bort med en
viss tafatt älskvärdket. Varje gång »kände
han igen dem», han hade intrycket av att kan
sett dem i ett annat ansikte.
Oförmögen att dölja sina känslor
närmade Ckristopke sig den unge mannen. Under
tiden frågade han sig vad han egentligen
skulle säga konom. Han stannade
obeslutsamt, tittade förstrött till höger och vänster.
Den andre anade, att Christophe ville komma
konom till mötes, men kan var så förlägen,
att kan stod fastnaglad kvar. Slutligen be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
