Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Det led mot slutet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A1ARKNADSTORGET
345
funno de sig ansikte mot ansikte. Det dröjde
en god stund innan de funno ett ämne att tala
om. Denna belägenhet blev alltmer löjlig.
Till slut tittade Christophe ånyo på den unge
mannen och sade leende men med barsk ton:
— Ni är inte parisare?
Vid den oväntade frågan log den unge
mannen och svarade: — Nej. Hans svaga
beslöjade röst liknade en spröd musikton.
— Jag anade det nog, sade Christophe,
och då han såg den andre bli än mer
förlägen vid denna anmärkning tillade han:
— Det är inte en förebråelse.
Men den unge mannens tafatthet ökades
blott. En ny tystnad uppstod. Den unge
mannen ansträngde sig för att tala. Hans
läppar darrade. Det syntes att han hade
något att säga, ehuru han inte kunde besluta
sig för att tala. Christophe studerade hans
rörliga ansikte. Under den genomskinliga
huden gingo svaga dallringar. Han tycktes
vara av en annan lera än de som omgåvo
honom. Han omringades av grova materiella
ansikten, som endast utgjorde en bit av
kroppen, en fortsättning av den tjocka halsen.
Hos denne åter vidrörde själen ytan, i varje
atom skälvde andligt liv.
Han förmådde ingenting säga.
Christophe fortsatte godmodigt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
