Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musiken var honom...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
JEAN-CHRISTOPHE
eller några småstycken av Weber. De stödde
varandra och voro inte alltför rädda. Men
att spela ensam var en riktig tortyr.
Antoinette var som vanligt modigast. Ehuru det
tråkade ut henne tog hon sitt parti, då det ju
i alla fall var omöjligt att slippa undan. Hon
satte sig till pianot med en liten beslutsam min
och hamrade på måfå igenom sin rondo,
hoppade över, stakade sig, avbröt plötsligt,
vände på huvudet och sade leende:
— Jag har glömt alltihop!
Så begynte hon djärvt några takter längre
fram och fortsatte till slutet, och då hon
återvände till sin plats och alla berömde henne
sade hon skrattande:
— Jag spelade allt duktigt falskt.
Men Oliviers lynne var inte så lätt. Han
hatade en dylik uppvisning, och han led av
att vara föremål för bela sällskapets
nyfikenhet. Att tala inför många människor plågade
honom redan, men att spela för folk som inte
brydde sig om musik — det märktes nog —
folk som till och med voro uttråkade därav
och endast av gammal vana bådo honom spela,
det tycktes honom vara ett tvång, mot vilket
ban fåfängt uppreste sig. Han vägrade envist.
Somliga kvällar rymde han sin väg och gömde
sig i ett mörkt rum, i gången, ja, uppe på
vinden — trots sin gräsliga fruktan för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
