Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingen hörde revolverskottet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
55
fru Jeannin och Olivier gräto tillsammans höll
hon sig avsides med sin smärta. Hennes
förtvivlade tankar sysslade med det förflutna, det
närvarande — framtiden. Hon fattade att allt
var slut för henne, att det inte fanns varken
hopp eller stöd. Hon kunde inte längre räkna
på någons hjälp.
Begravningen ägde rum — dyster och
neslig. Kyrkan hade vägrat att mottaga
självmördarens kropp. Änkan och de två faderlösa
svekos fegt av forna vänner. Ett par stycken
visade sig ett ögonblick och deras förlägna
hållning verkade ännu pinsammare än de
andras frånvaro. De tycktes vilja bevisa en
stor nåd genom att komma och deras tystnad
var full av klander och föraktfullt medlidande.
Släktingarna voro ännu värre. Från dem
mottogo de inte ett enda trösteord, endast bittra
förebråelser. Bankirens självmord dämpade
på intet sätt deras agg; de ansågo det
tvärtom minst lika brottsligt som konkursen.
Borgarklassen har ingen ursäkt för dem som döda
sig. Det synes dem vidunderligt att man kan
föredraga döden även framför det ovärdigaste
liv. De skulle vilja tillämpa all lagens
stränghet på dem vilka tyckas säga:
— Ingen olycka är jämförlig med den att
vara tvungen att leva med eder.
Just de fegaste skynda att kalla en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
