Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensamma måste de bära...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
81
fönstret. Antoinette kände även samma
hemska önskan, men hon kämpade emot. Hon ville
trots allt leva...
— Varför? Vad tjänar det till?
— För hennes skull, sade Antoinette (hon
visade på modern). Hon är oss alltid nära.
Tänk bara... Efter allt vad hon lidit för
oss måste vi bespara henne den största sorgen,
den att se oss dö olyckliga. Och, fortfor hon
häftigare, man får inte ge vika på det sättet.
Jag vill inte. Jag gör uppror till slut. Jag
vill att du en gång skall bli lycklig.
– Aldrig!
— Jo, du skall bli lycklig. Vi har haft
för mycket olyckor. Det måste slå om. Du
skall börja ett nytt liv, se en ny framtid. Jag
vill det. Jag vill det!
— Men hur skall vi bära oss åt. Det
kommer aldrig att gå...
— Jo, det måste gå. Vad är det
egentligen fråga om? Att draga oss fram tills du
själv kan förtjäna ditt uppehälle. Jag ämnar
sköta om den saken. Vänta bara! Jag kan
nog. Ack, om mamma bara låtit mig få göra
som jag ville, så hade jag redan kunnat.
— Vad kan du väl göra? Du får inte göra
någonting förödmjukande. Det skulle du för
resten inte kunna.
6. — Jean-Christophe. vi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
