Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensamma måste de bära...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
JEAN-CHRISTOPHE
— Jag kan!... — Bara det är hederligt
är det inte alls förödmjukande att arbeta.
Oroa dig inte! Allting kommer att ordna sig.
Du skall bli lycklig. Vi skola båda bli
lyckliga, min käre Olivier. — Och hon blir lycklig
genom oss...
Barnen följde ensamma efter moderns
kista. De hade beslutat att inte meddela sig
med Poyets. Poyets existerade inte längre, de
hade varit för grymma mot modern, de hade
medverkat till hennes död. Då portvakten
frågade om de inte hade några släktingar
svarade de:
— Nej. Inga alls.
Vid graven gjorde de sin bön hand i hand.
De stelnade till i en hårdnackad och förtvivlad
stolthet, som gav dem mod att hellre bära
ensamheten än utstå några skenheliga,
likgiltiga släktingars närvaro. De återvände till
fots mitt i en folkmassa som var främmande
för deras sorg, främmande för deras tankar,
främmande för bela deras väsen, en folkmassa
som inte hade något annat gemensamt med
dem än det språk de talade. Antoinette höll
Olivier under armen.
De flyttade i samma hus upp i en liten
lägenhet — två vindskammare, en trång
tambur, som skulle tjäna till matsal, samt ett kök
av ett skåps storlek. De kunde nog ha funnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
