Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det dröjde ej länge...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
JEAN-CHRISTOPHE
vilka hon skyndade att kasta en slöja som det
skulle varit otillbörligt att draga tillbaka.
Olivier hade isynnerhet velat understryka
sin självständighet. Han återvände följande
morgon färdig att svara näsvist om systern
skulle göra en anmärkning. Han smög sig in på
tåspetsarna för att inte väcka henne, men då
ban såg henne färdigklädd, blek och med
röd-gråtna ögon, samt märkte att hon inte gjorde
honom några förebråelser utan bara tyst
sysslade med hans frukost, då hon teg, förkrossad,
under det att hela hennes väsen dock var en
enda levande förebråelse — då höll ban inte
ut längre, han kastade sig på knä och dolde
huvudet i hennes klänning. De brusto båda
i gråt. Han blygdes över sig själv, han
vämj-des över den natt han tillbringat, han kände
sig förnedrad. Han ville tala, men hon
hindrade honom och lade handen på hans mun och
han kysste denna hand. De förstodo varandra
utan ord. Olivier lovade sig själv att han
aldrig mer skulle giva Antoinette anledning
till sorg. Men hur mycket hon än försökte
kunde hon inte glömma så snart. Hon
tillfrisknade endast småningom från det sår som
tillfogats henne. En sorts förlägenhet vilade
dem emellan. Hennes kärlek förblev lika stark,
men bon hade i sin broders själ sett någonting
som var henne främmande och som ingav
henne fruktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
