Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det dröjde ej länge...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
103
mycket frispråkiga, ty de trodde att de voro
allena. Antoinette hörde leende på sin brors
muntra röst, men snart upphörde hon att le,
hennes blod isades. De talade om de mest
brutala ting med avskyvärt råa uttryck och
de tycktes finna stort behag däri. Hon hörde
Olivier skratta, hennes lille Olivier! Från
hans läppar, som hon trott vara oskyldiga,
utgingo en ström oanständiga ord, som ingåvo
henne fasa. En skarp smärta genomborrade
henne. Det varade länge. De fortforo att tala
och hon kunde inte låta bli att lyssna.
Slutligen gingo de ut och Antoinette var ensam.
Hon brast i tårar, någonting dog inom henne,
den upphöjda bild hon skapat av sin broder
— nästan sitt barn — var ohjälpligt nedsölad.
Hon led gränslöst. Hon nämnde dock
ingenting därom då de möttes om aftonen. Han
märkte att hon gråtit, men han visste ej varför.
Han fattade inte heller varför hennes sätt
förändrats. Det drog om en lång tid innan hon
återvann sitt lugn.
Ett ännu hårdare slag skulle snart drabba
henne den kväll då ban inte kom hem. Hon
satt uppe hela natten och väntade på honom.
Det var inte blott hennes andliga renhet som
led. Hon led ända in i sin själs
hemlighetsfullaste gömslen — dessa djupa gömslen där
innerst fruktansvärda känslor rörde sig, över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
