Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon reste. Under det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
JEAN-CHRISTOPHE
ett offer som likaledes plågats — ehuru ännu
längre — av människors sårande grymhet
Som hon vant sig vid att glömma sig själv
för andra skingrade tanken på Christophes
lidanden hennes egna bekymmer. Hon skulle
för ingenting i världen sökt återse honom eller
skrivit till honom, både hennes stolthet och
hennes blygsamhet förbjödo henne det. Hon
sade sig, att ban inte anade den skada ban
gjort, och med sitt goda bjärta hoppades hon,
att han aldrig skulle få veta det.
Hon reste. Slumpen ordnade att en timme
från staden mötte hennes tåg det tåg som
återförde Christophe från en närbelägen stad
där han tillbragt dagen.
Deras bägge kupéer stannade några
minuter sida vid sida och från var sitt fönster sågo
de varandra utan att tala — mitt i nattens
tystnad. — Vad skulle de väl kunnat säga
varandra? Några meningslösa ord som endast
skulle vanhelgat den obeskrivbara känsla av
gemensamt lidande och hemlighetsfull
sympati som väckts till liv inom dem, ehuru
grunden blott låg i vissheten om att deras inre syn
var den äkta, sanna. Allting förgår: minnet
av ord, kyssar, lidelsefulla omfamningar, men
tvenne själars djupa kontakt då de en gång
mött och igenkänt varandra utplånas aldrig.
Antoinette medförde detta minne i sitt hjärtas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
