Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon återsåg Olivier...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
JEAN-CHRISTOPHE
Väl inkomna i sitt rum kastade de sig i
varandras armar. Antoinette tog broderns band
och förde honom till föräldrarnas porträtt vid
hennes säng i ett hörn av rummet, som var
som en liten helgedom. Hon knäböjde med
honom, de bådo och gräto sakta.
Antoinette skickade efter en god liten
middag, men de orkade knappast röra den. De
voro inte hungriga. Olivier satt bela kvällen
lutad mot sin systers knän och lät smeka sig
som ett litet barn. De talade föga. De hade
ej ens styrka att vara lyckliga, de voro
sönderbrutna båda två. De lade sig redan klockan
nio och sovo blytungt.
Följande morgon hade Antoinette mycket
ont i huvudet, men hennes hjärta var lättat
från en stor tyngd. Olivier tyckte, att han
först nu kunde andas ut riktigt. Han var
räddad! Hon hade räddat honom! Hon hade
uppfyllt sin plikt och han hade inte visat sig
ovärdig systerns förväntningar. För första
gången sedan åratal tillbaka läto de lättjan
taga överhand. De stego inte upp förrän efter
klockan tolv. De talade med varandra genom
den öppna dörren. De sågo varandra i en
spegel som återgav deras lyckliga men av
tröttheten härjade drag. De logo, de sände
varandra slängkyssar. De slumrade in och
vaknade, värkbrutna, utslitna. De hade
endast kraft att stamma några kärleksfulla ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
