Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utan att ana det hade hon...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
JEAN-CHRISTOPHE
talade till henne. Han grät... Var befann
hon sig väl nu?... Ack, om hon så hade
vistats i världens ände, på vilket
svåråtkomligt ställe som helst — med vilken glädje, med
vilken oövervinnlig iver skulle han ej ha sökt
upphinna henne — om än vägen gått genom
tusen lidanden, om han än under århundraden
måst vandra med nakna, blödande fötter, blott
varje steg närmat honom till henne! ... Ja,
om det bara funnits en enda möjlighet på tusen
att nå henne!... Men där fanns ingenting
alls ... Intet ställe ... Inte något medel att
nå fram till henne!... Hur övergiven, omogen,
barnslig var han ej nu då hon inte längre
var där och tröstade, älskade, rådde honom.
Vilken ensamhet omgav honom ej! Den som
en gång i världen haft lyckan att åtnjuta en
fullständig, obegränsad förtrolighet med en
älskad själ, han har erfarit den mest
gudomliga glädje — en glädje som gör honom
eländig för hela hans återstående liv.
Nessun maggior dolore che ricordarsi del
tempo felice nella miseria.
Den värsta olyckan för ett ömt och svagt
hjärta är att en gång ha ägt den största lyckan.
Men hur sorgligt det än förefaller att vid
livets begynnelse förlora dem man älskar, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
