Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ställningen var mycket...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
j EAN-CHRISTOPHE
pengar saknades, vände han sig till Felix
Weill, den rike arkeologen, som bodde i samma
hus som de båda vännerna. Weill oeh Mooch
kände varandra, men sympatiserade föga. De
voro alltför olika. Mooch var ivrig, behäftad
med mysticism och revolutionärt anlagd; han
hade »folkliga» fasoner, som han måhända
överdrev, vilket allt uppväckte Weills ironi;
denne var stillsam och sarkastisk, hade ett
förfinat sätt oeh en konservativ åskådning.
Båda hade visserligen en gemensam grund;
de voro utblottade på djupare
verksamhetsintresse, och om de handlade, var det inte av
övertygelse, utan av en envis nästan
mekanisk vitalitet. Men detta var något som de
inte ville vara medvetna om. De föredrogo
att hålla uppmärksamheten fästad på de roller
som de spelade, och dessa roller ägde få
beröringspunkter. Mooch rönte sålunda ett
ganska kyligt emottagande. Då han försökte
intressera Weill för Oliviers och Christophes
konstnärliga drömmar, stötte han på en
hånfull skepticism. Moochs ständigt upprepade
hänförelse för en eller annan utopi roade den
judiska kretsen, där han dock betecknades som
en farlig bråkmakare. Denna gång som så
många andra tappade han likväl inte modet,
och medan han fortsatte sitt yrkande samt
talade om Oliviers och Christophes vänskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
