Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olivier hade rätt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER SAMMA TAK
1 247
råde i det tomrum där hon domnade bort.
Hon stängde häftigt fönstret. Musiken
förföljde henne ända in i rummet och hon erfor
ett slags bat till den. Hon skulle velat hindra
Christophe från att spela, men hon saknade
all rättighet därtill. Varje dag vid samma
timme väntade hon med uppretad otålighet,
att den skulle begynna, och om den dröjde en
stund ökades hennes retlighet. Trots allt måste
hon lyssna ända till sista tonen, och då musiken
var slut hade hon svårt att falla tillbaka i sin
sedvanliga slöhet. En kväll då hon krupit ihop
i det mörka rummets bortersta hörn och
musiken likväl nådde henne tvärtigenom
väggar och slutna fönster — en fjärran,
ljusom-strålad musik — skakades hon i sitt innersta
och tårarnas källa flödade åter. Hon gick och
öppnade fönstret och från den stunden
lyssnade lion och grät. Musiken liknade ett milt
regn, som silade in i hennes förtorkade hjärta
och åter väckte det till liv. Nu kunde hon
ånyo se himmeln, stjärnorna och
sommarnatten. Hon kände en svag ljusning, ett litet
livsintresse, en obestämbar, smärtsam
medkänsla för andra, och den natten, för första
gången sedan långa tider, såg hon i drömmen
sin lilla flicka. — Den säkraste väg som
närmar oss till våra döda, det enda medlet att
återse dem — det är inte att dö som de, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
