Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olivier hade rätt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
j EAN-CHRISTOPHE
dotter. Allt annat var henne likgiltigt.
Gud! ... Vad betydde väl Gud? Återse henne,
återse henne! ... Och hon var inte ens viss
därpå. Hon ville tro, hon ville det hårt,
förtvivlat, men hon misströstade. Hon tålde inte
att se andra barn. Hon tänkte:
Varför äro de inte döda?
I samma kvarter fanns en liten flicka som
till hållning och växt något erinrade om
hennes egen. Då hon såg henne bakifrån med de
bägge små flätorna, som hängde ned, skälvde
hon. Hon följde sakta efter, men då flickan
vände sig om och hon såg att det inte var
hon, hade hon lust att strypa henne. Hon
beklagade sig över att de två små flickorna
Els-berger, som likväl voro mycket stillsamma och
hämmade av det tvång som pålades dem,
bullrade i våningen över hennes egen, oeh så snart
de stackars små sprungo omkring en smula
i sitt rum, skickade hon upp sin tjänarinna
med bud att de skulle hålla sig tysta.
Christophe kom en gång hem med de små
flickorna, och han blev alldeles gripen av den
hårda blick hon sände dem.
En sommarkväll då denna levande-döda
satt i mörkret vid fönstret och stelnade till i
sin förintelse, hörde hon Christophe spela.
Han brukade just vid den tiden fantisera på
pianot. Musiken retade henne, ty den dall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
