Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det var Olivier som...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
23
fänga, då han just vore i behov av en lärd,
klok, omdömesgill och sträng mentor. (Goujart
tecknade, som han trodde, sitt eget porträtt.)
Kompositörerna skrattade med avund i
hjärtat. De spelade en oerhörd ringaktning för
en konstnär som åtnjöt tidningars beskydd.
De låtsades avsky vulgum pecus och
vägrade att mottaga gåvor från en Artaxerxes
som inte erbjöd dem några. Somliga
brännmärkte Christophe, andra krossade honom
under medlidandets tyngd. Ett par angrepo
Olivier (de voro yrkesmedbröder). — De voro
glada att få hämnas på hans orubblighet och
hans förmåga att hålla dem på avstånd; den
senare egenskapen var mer en följd av hans
smak för ensamheten än av ringaktning för
vem det vara månde. — Några voro nära att
låta förstå att han hade en personlig fördel av
tidningsartiklarna. Där funnos de som togo
Christophe i försvar gentemot Olivier. De
visade bedrövade miner och klagade över
Olivier, som i sitt lättsinne slungade en
drömmande, vek, mot livet otillräckligt rustad
konstnär ut mitt i marknadstorgets larm där
han nödtvunget måste gå förlorad. De
behandlade Christophe som en liten pojke vars
hjärna inte var så pass stark att han kunde
reda sig själv. Man grusade, sade de, denne
mans framtid; i brist på snille ägde han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
